Jag heter Inger Lindau och har rest som konsulent i Shalom över Israel de senaste 25 åren.Är ingen författare men älskar att skriva, om böcker, intressanta personer och naturligtvis om Israel. Som pensionär har jag deltagit i olika distanskurser för Kenneth Hermansson. Har i cirka 7 månader givit ut det kreativa nyhetsbrevet Am Israel Chai med deltagare från Rom, Jerusalem och naturligtvis Sverige. DEN 27 I NISSAN
De flesta andra, som upplevt Förintelsens fasor, har en annan minnesdag, den 27 i månaden Nissan i den judiska kalendern. I år ( 2003) infaller den dagen den 29 april. Tusentals judiska ungdomar från hela världen, även från Sverige, samlas i Auschwitz för att deltaga i March of the Living. Vandringen börjar i Auschwitz och avslutas 3 km senare i Birkenau. Även kristna ungdomar och äldre, som representerar vänskapsföreningen Polen-Israel deltar sen några år tillbaka i marschen.
Samtidigt samlas tiotusentals judar i Yad Vashem, ett Holocaustmuseum i Jerusalem. Öppningsceremonin äger rum framför den röda tegelmur, där 2 skulpturer, ”Dödsmarschen” och ”Warszawaghettots uppror” hedrar både de förintade och de som lyckades göra motstånd våren 1943 i Warszawas ghetto.
Senare tänds den sexarmade ljusstaken, som symboliserar de sex miljoner judar, som förintades. Under dagen har man en ceremoni, där man läser upp namn, födelse- och dödsort för olika personer, för att visa att bakom varje siffra finns en riktig människa och ett levnadsöde.
I närheten av den sexarmade ljusstaken finns Barnens museum, som ingen , som befinner sig i Yad Vashem, försummar att besöka, vare sig man är på plats den 27 i Nissan eller någon annan dag.
När man kommer in i det mörka rummet, ser man något, som liknar en stjärnhimmel med miljoner stjärnor, som tindrar likt barnaögon. Samtidigt hör man en röst, som presenterar varje barn med namn, ålder och land. 1½ miljon mördade barn blir inte längre en anonym massa utan personer, som verkligen levat och vars bortgång skapat en oersättlig förlust, inte enbart för de sörjande, utan för hela världen.
EN FÖRLUST FÖR VÄRLDEN
Tyvärr förstår de flesta inte, vilken förlust för världen, som Förintelsen innebar. Vad värre är. Det finns idag historierevisionister som förnekar Förintelsen. Och fler, som förnekar eller förringar, det som skedde under Förintelsen, kommer det att bli, när det inte finns kvar några ögonvittnen. Idag är det 58 år sen Auschwitz grindar öppnades och snart är det 60 år sen Warszawaghettot gjorde uppror. De, som fortfarande lever, var mycket unga under kriget. De flesta var barn eller tonåringar. Vi har anledning att vara tacksamma till de ”överlevande”, som orkar göra skolbesök och berätta om sina svåra upplevelser för ungdomar, som lyssnar och grips, kanske just därför att den som berättar var i deras ålder, när upplevelsen gjordes. De, som berättar är inte endast offer. De är också hjältar, som orkar genomlida fasorna gång på gång, för att en del av Sveriges ungdomar skall få veta och förstå, för att på så sätt bli ”vaccinerade” mot revisionisternas lögner och halvsanningar.
HJÄLTAR FÖR VÅR TID
Dessa män och kvinnor, som en gång var offer, är nu verkliga hjältar. En av dem, som jag vill lyfta fram, heter Mietek Grocher och bor i Västerås. Jag har mött honom många gånger på Operaterassen i Stockholm, när Keren Kajemet haft sin Tu-B´shvatfest och bland annat delat ut diplom till personer, som planterat alléer och lundar i Israel.
Mietek är ofta ute i skolorna och berättar om sitt liv. Hans honorar går alltid till Keren Kajemet. Otaliga är de ungdomar, som blivit anti-rasister och de träd, som blivit planterade i Israel, som en följd av Mieteks skolbesök.
Mietek Grocher har nyligen kommit ut med en självbiografi JAG ÖVERLEVDE, som är så pedagogisk och upplysande, att den borde finnas i varje skolbibliotek.
MINNESDAG ÖVER FÖRINTELSEN
Många ”överlevande” kommer att besöka skolorna den 27 januari, eftersom det är Sveriges officiella minnesdag över Förintelsens offer och hjältar.
Instiftandet av minnesdagen ingår i regeringens Levande Historia, som startade med att man delade ut häftet ”Om detta må ni berätta” till Sveriges alla högstadieelever. I samband med kampanjen kunde den, som önskade, fritt rekvirera häftet. Levande historia har också en egen hemsida, där man bland annat kan göra en studieresa till olika döds- och koncentrationsläger i Polen, Tyskland, Österrike och Tjeckien hemma vid datorn, innan man gör ett besök i verkligheten. Levande Historia har också utgett en tidning inför årets minnesdag, som kan rekvireras fritt, mot det att man betalar frakten. ( Gällde endast 2003!)
ETT FÖRDJUPAT ENGAGEMANG.
Man måste inte vara en ”överlevande” jude, för att få göra ett skolbesök och berätta om Förintelsen. Som många av Er vet, är jag varken jude eller tillräckligt gammal för att riktigt minnas det, som hände under kriget. Ändå får jag förmånen att stå inför många tonåringar i Hallsberg den 27 januari 2003 och berätta om Förintelsen. Och kanske står jag i en annan skola den 27 januari 2004.
Mitt intresse för att fördjupa mig i det som hände under kriget och föra kunskapen vidare, började på allvar 1973, då jag besökte Israel första gången. Under hela 70-talet läste jag allt, jag kunde få tag i om judar och av judar, romaner, självbiografier och tung litteratur. I de flesta böckerna stötte jag på judar från Östeuropa, isynnerhet från Polen.
I Israel besökte jag Yad Vashem, som jag tidigare nämnt, men också kibbutsen Yad Mordechai, som fått sitt namn efter ledaren för Warszawaghettots uppror. Jag började alltmer längta efter att få besöka Polen.
1987 gjorde jag min tredje Polenresa. Den var helt inriktad på den judiska närvaron i Polen. Vi besökte dödsläger, begravningsplatser, museer , synagogor och lärde också känna kristna polacker, som älskade det judiska folket och ville göra något konkret, för att visa att inte alla i Polen var antisemiter.
På nittiotalet ledde jag många resor till DEN JUDISKA NÄRVARON i Polen. Förutom Auschwitz har vi besökt Majdanek utanför Lublin, Treblinka, dit man fördes från ghettot i Warszawa samt Stutthof vid Östersjön, ett läger, som ligger så nära Gdynia, att man skulle hinna besöka det på en dagstur. Där har jag gjort en av mina verkligt starka upplevelser. Jag hade med mig En hårsmån från elden av Trudi Birger och läste högt om Trudis upplevelser i Stutthof och på Östersjön.
För mig är Trudi inte bara ett offer för Förintelsen utan också en verklig hjältinna. Jag tänker då inte bara på hennes kärlek till modern eller hennes enastående mod under kriget utan jag tänker på vad hon gjort efter befrielsen, efter det att hon kommit hem till Israel. Hundratals är de tandläkare, som varit volontärer på en tandläkarklinik, som Trudi tagit initiativ till. I den kliniken har barn fått sina tänder lagade gratis, judiska barn, men även arabiska barn.
RÄTTFÄRDIGA ICKE - JUDAR
När man talar om Förintelsens hjältar, tänker man oftast på icke-judar, som med risk för sitt eget liv hjälpte judar under kriget. Dessa ”rättfärdiga icke-judar” är värda att minnas och de är inte bortglömda. Många har fått ett eget träd i Yad Vashem. Med glädje har vi vandrat i ”de rättfärdigas alle´” och sett träd, planterade för att hedra Raoul Wallenberg, Oskar Schindler, Per Anger, Sempo Sugihara och många andra. Forskning pågår hela tiden för att finna fler, som är värda att minnas och hedras. Antalet ”rättfärdiga ” är nu så många , att man anlagt en särskild trädgård med plaketter med namngivna ”rättfärdiga icke-judar. ”
HOLOCAUST – MER ÄN AUSCHWITZ
Eftersom Minnesdagen är knuten till Auschwitz är det lätt att enbart berätta om vad som hände i Polen. Men många andra länder var berörda. På senaste tiden har Ungern på ett speciellt sätt kommit i fokus, eftersom nobelpristagaren i litteratur, Imre Kertész, kommer från Ungern. En av hans böcker Mannen utan öde, som är en holocaustroman , har blivit mycket kritikerrosad. Eva och Georg Klein skriver i förordet:
”Jo, allting har blivit sagt. Men den som i likhet med oss som skriver dessa ord blir trollbunden av Kertész ojämförliga prosa kan frestas att dra slutsatsen att det väsentligaste inte har sagts förrän nu, i denna bok.”