Den brottande filosofen


Kan man kombinera brottning, växter och Martin Buber? Jovisst kan man det!
I alla fall om man heter Hans Heyneman.


När Judiska SportMagazinet första gången blir uppringt av Hans Heyneman är hans historia så omfattande att den blir lite svår att greppa. Efter ett tag sugs man dock in i en fantastisk levnadsberättelse där idrott, växter och den tysk-judiske filosofen Martin Buber blir fasta hållpunkter.
Men låt oss ta det från början. Hans Heyneman föddes 1917 i Berlin i ett assimilerat, välbärgat judiskt hem. Pappan var officer i den tyska armén i Hindenburgs stab men dog när Hans var nio år. Hans placerades i ett strikt ortodoxt-judiskt barnhem med järnhård tysk disciplin. Där blev han kvar tills det att han fyllde 16 år.
I samma veva kom brottningen in i Hans liv och han började träna för IBC Makkabi. Ganska snart var han uppe i tre pass i veckan. Måndag, onsdag och så fredagar innan shabat var det träning. Hans naturliga fallenhet för brottning gjorde att han relativt snart började tävla och 1933 blev han tysk juniormästare, en titel han behöll fram till 1935.


Om brottningen var hobbyn så var trädgårdsodling passionen. Hans studerade botanik med inriktning på växters sjukdomar på universitetet i Berlin. Parallellt med det studerade han judisk teologi med Martin Buber som lärare och Leo Baeck som rektor vid rabbinskolan i Berlin. Hans är idag den ende av Martin Bubers studenter som är i livet i Sverige och fram tills Bubers död 1965 besökte Hans sin lärare flera gånger i hans villa på slutningarna av Karmelberget för att diskutera.
– För mig blev judendomen tidigt något annat än bara bön och dogmatiska övningar. Jag anser att judendomen alltid varit föränderlig i tiden och behovsanpassad till de förhållanden där judar lever.
1937 trädde Nürnberglagarna i kraft i Tyskland och Hans kunde inte längre fortsätta med sina religiösa studier. Han började då hjälpa till att vakta utanför den stora synagogan i Berlin på fredagarna då SS-män hade som sport att försöka slå ner de äldre besökarna när de kom ut från kvällsgudstjänsten.
Där fick Hans möjlighet att använda sig av sin styrka och sina brottningskunskaper för att försvara synagogsbesökarna, det blev nämligen slagsmål ofta. Vid ett sådant tillfälle blev Hans tillfångatagen och skickad till koncentrationslägret Sachsenhausen strax utanför Berlin. Han kom därifrån med förskräckelsen i behåll och insåg att det inte gick att stanna kvar i Tyskland som jude längre.


1939 kom han till Halmstad med ett Hackshara-program och gick ganska omgående med i Halmstads brottningsklubb. Därifrån flyttade han så småningom till Göteborg, vidare till Växjö och så tillbaka till Göteborg. Och hela tiden fanns brottningen med.
Hans stora intresse för sporten ledde till att han bland annat var med och startade flera brottningsklubbar i stadens ytterområden med stor framgång.
– Jag startade även en brottningssektion för Hakoah Göteborg som vi höll igång i cirka två år.
I 40-års åldern beslöt sig hans för att avsluta sin aktiva karriär med ett deltagande i en Makkabiad. Han kontaktade World Maccabi Federation och fick OK från dem, de hade inga invändningar. Dock satte Svenska Brottningsförbundet stopp efter den obligatoriska läkarundersökningen. De ansåg att Hans var för gammal och skaderisken var för stor.


10 mars 1974 gick Hans ”Achim” Heyneman sin sista brottningsmatch, 57 år gammal. Det var en uppvisningstävling som hölls i Judiska församlingens festsal i Göteborg som dagen till ära hade gjorts om till brottningsarena. Hans gick in för att vinna sin match, något han också gjorde trots att motståndaren var mycket yngre.
Ett 60-tal åskådare hade dykt upp för att se på när de 20-talet aktiva från Hisingens AIK, Kortedala BK och IF Hakoah skulle mötas. I Hakoahs protokoll kunde man sedan läsa: ”Våra grabbar hade denna dag lite väl svårt mot de mycket rutinerade motståndarna, men vi kunde notera en hel del poäng och en seger för Johnny Ladow.”
Vidare står det: ”Frapperande är den iver, det mod och den uthållighet som våra grabbar visar i sina matcher mot långt mycket mer rutinerade motståndare. Achim är värd mycket tack, framför allt för sin insats i karaktärsdanande syfte, som redan nu avspeglas i ett gott sportsmanship med större vilja efter varje förlustmatch att fortsätta!”
Bäst 1974 var Dan Mangell tätt följd av Claes Neuman, Mikael Kvart, Niclas Davin, Johnny Ladow och Benny Aloni.


När Hans pensionerade sig från sitt arbete som trädgårdstekniker blev det dags att återuppta de religiösa och filosofiska studierna igen. Som 75 åring doktorerade han på Martin Buber i Berlin, några år senare blev han även utnämnd till hedersdoktor vid institutionen för judisk-kristen teologi och började undervisa i Berlin, Zürich och Hamburg.
Och brottningen då?
– Den har betytt oerhört mycket för mig hela mitt liv. Idrotten blev min inträdesbiljett in i det svenska samhället.

När Judiska SportMagazinet första gången blir uppringt av Hans Heyneman är hans historia så omfattande att den blir lite svår att greppa. Efter ett tag sugs man dock in i en fantastisk levnadsberättelse där idrott, växter och den tysk-judiske filosofen Martin Buber blir fasta hållpunkter.
Men låt oss ta det från början. Hans Heyneman föddes 1917 i Berlin i ett assimilerat, välbärgat judiskt hem. Pappan var officer i den tyska armén i Hindenburgs stab men dog när Hans var nio år. Hans placerades i ett strikt ortodoxt-judiskt barnhem med järnhård tysk disciplin. Där blev han kvar tills det att han fyllde 16 år.
I samma veva kom brottningen in i Hans liv och han började träna för IBC Makkabi. Ganska snart var han uppe i tre pass i veckan. Måndag, onsdag och så fredagar innan shabat var det träning. Hans naturliga fallenhet för brottning gjorde att han relativt snart började tävla och 1933 blev han tysk juniormästare, en titel han behöll fram till 1935.


Om brottningen var hobbyn så var trädgårdsodling passionen. Hans studerade botanik med inriktning på växters sjukdomar på universitetet i Berlin. Parallellt med det studerade han judisk teologi med Martin Buber som lärare och Leo Baeck som rektor vid rabbinskolan i Berlin. Hans är idag den ende av Martin Bubers studenter som är i livet i Sverige och fram tills Bubers död 1965 besökte Hans sin lärare flera gånger i hans villa på slutningarna av Karmelberget för att diskutera.
– För mig blev judendomen tidigt något annat än bara bön och dogmatiska övningar. Jag anser att judendomen alltid varit föränderlig i tiden och behovsanpassad till de förhållanden där judar lever.
1937 trädde Nürnberglagarna i kraft i Tyskland och Hans kunde inte längre fortsätta med sina religiösa studier. Han började då hjälpa till att vakta utanför den stora synagogan i Berlin på fredagarna då SS-män hade som sport att försöka slå ner de äldre besökarna när de kom ut från kvällsgudstjänsten.
Där fick Hans möjlighet att använda sig av sin styrka och sina brottningskunskaper för att försvara synagogsbesökarna, det blev nämligen slagsmål ofta. Vid ett sådant tillfälle blev Hans tillfångatagen och skickad till koncentrationslägret Sachsenhausen strax utanför Berlin. Han kom därifrån med förskräckelsen i behåll och insåg att det inte gick att stanna kvar i Tyskland som jude längre.


1939 kom han till Halmstad med ett Hackshara-program och gick ganska omgående med i Halmstads brottningsklubb. Därifrån flyttade han så småningom till Göteborg, vidare till Växjö och så tillbaka till Göteborg. Och hela tiden fanns brottningen med.
Hans stora intresse för sporten ledde till att han bland annat var med och startade flera brottningsklubbar i stadens ytterområden med stor framgång.
– Jag startade även en brottningssektion för Hakoah Göteborg som vi höll igång i cirka två år.
I 40-års åldern beslöt sig hans för att avsluta sin aktiva karriär med ett deltagande i en Makkabiad. Han kontaktade World Maccabi Federation och fick OK från dem, de hade inga invändningar. Dock satte Svenska Brottningsförbundet stopp efter den obligatoriska läkarundersökningen. De ansåg att Hans var för gammal och skaderisken var för stor.


10 mars 1974 gick Hans ”Achim” Heyneman sin sista brottningsmatch, 57 år gammal. Det var en uppvisningstävling som hölls i Judiska församlingens festsal i Göteborg som dagen till ära hade gjorts om till brottningsarena. Hans gick in för att vinna sin match, något han också gjorde trots att motståndaren var mycket yngre.
Ett 60-tal åskådare hade dykt upp för att se på när de 20-talet aktiva från Hisingens AIK, Kortedala BK och IF Hakoah skulle mötas. I Hakoahs protokoll kunde man sedan läsa: ”Våra grabbar hade denna dag lite väl svårt mot de mycket rutinerade motståndarna, men vi kunde notera en hel del poäng och en seger för Johnny Ladow.”
Vidare står det: ”Frapperande är den iver, det mod och den uthållighet som våra grabbar visar i sina matcher mot långt mycket mer rutinerade motståndare. Achim är värd mycket tack, framför allt för sin insats i karaktärsdanande syfte, som redan nu avspeglas i ett gott sportsmanship med större vilja efter varje förlustmatch att fortsätta!”
Bäst 1974 var Dan Mangell tätt följd av Claes Neuman, Mikael Kvart, Niclas Davin, Johnny Ladow och Benny Aloni.


När Hans pensionerade sig från sitt arbete som trädgårdstekniker blev det dags att återuppta de religiösa och filosofiska studierna igen. Som 75 åring doktorerade han på Martin Buber i Berlin, några år senare blev han även utnämnd till hedersdoktor vid institutionen för judisk-kristen teologi och började undervisa i Berlin, Zürich och Hamburg.
Och brottningen då?
– Den har betytt oerhört mycket för mig hela mitt liv. Idrotten blev min inträdesbiljett in i det svenska samhället.