Den protestantiska kyrkogården i Rom har allt vad en kyrkogårdsälskare söker: frid, skönhet, historia och drömmar, både uppfyllda och ouppfyllda. Här vilar kända och okända, människor som glömts och människor som alltid kommer att bli ihågkomna. På denna kyrkogård, som ibland kallas ”diktarnas, tänkarnas och drömmarnas kyrkogård”, kan man flanera i timmar och låta tankarna gå till alla dess utlänningar som gått bort i Rom, den eviga staden vid Tibern.

Några fick den framgång de drömt om, andra gick bort vid unga år, kanske av malaria eller tyfus som länge härjade i Rom. Många var sjuka när de kom och hoppades på bot i söderns sol, andra hann inte hem när de märkte att slutet närmade sig.

Sammanlagt vilar cirka 4000 personer här, de flesta engelsmän och tyskar, men även amerikaner, ryssar, kineser, greker och skandinaver. Här kan alla få vila oavsett land eller religion. I Rom kallas den här kyrkogården inte heller för den protestantiska kyrkogården utan för den icke-katolska, il Cimitero acattolico.

Ingen vet riktigt när kyrkogården började användas. I påvestatens Rom var det länge förbjudet att begrava icke-katoliker i vigd jord, och man tror att de första begravningarna skedde i smyg, några här vid den Aurelianska stadsmuren, andra vid den gamla muren ”Muro Torto” nära Piazza Flaminia där även Roms prostituerade begravdes. Enligt dåtidens regler skulle protestanterna begravas i Livorno eller Florens, men det var förmodligen både för besvärligt och för kostsamt för de efterlevande.

Någon gång på 1720-talet upplät påven emellertid det här området till protestantisk begravningsplats. Det låg lite utanför Rom, på campagnan som på den tiden användes som betesmark. Strax intill ligger Monte Testaccio, kullen som bildats av krossade lerkrukor och där det då liksom nu låg många trattorior och värdshus där det gick livligt till. Det var ett ganska beryktat område, och det hände mer än en gång att gravarna skändades och stenarna vältes. Det dröjde också länge innan begravningsplatsen inhägnades.

Alla begravningar skulle ske på natten. Varför vet man inte, men det är möjligt att det var för att skydda både den döde och begravningståget mot folkets vrede. I dåtidens Rom var den religiösa toleransen låg, och många trodde att deras tid i skärselden skulle förkortas om de hånade de protestantiska begravningstågen.