Det var 1602 och Antonio Bosio, katakombernas Columbus, kallades till en vingård strax utanför Rom. Ägaren hade sett ett underligt hål i marken och Bosio, som ägnade sitt liv åt att leta efter katakomber, tände sin lykta och klättrade ner. Och vad fick han se? Jo, en judisk katakomb! Tecknen var entydiga, den sjuarmade ljusstaken, Torarullarna och judiska namn.

Detta var inte lämpligt, det visste han. Det skulle inte heller uppskattas av kyrkan, snarare tvärtom. Vad skulle han göra? Det enklaste hade varit att lägga ett lock på alltsammans och låtsas som ingenting. Men Bosio var en ”äkta” vetenskapsman och när hans stora verk, Roma Sotterranea, (Roms underjord) publicerades 1632, tre år efter hans död, hade han även beskrivit den judiska katakomben. Dock med tillägget att ”inga kristna var begravda bredvid judarna och att inga kristna gravar blivit smittade eller profanerade av judar eller hedningar”.

Varför var Bosios upptäckt så olämpligt? Jo, det här var mitt under motreformationen och katolska kyrkan kämpade med näbbar och klor mot den framväxande protestantismen. Att hitta martyrgravar var ett sätt att visa att det var katolicismen och ingenting annat som var den äkta kristendomen. Judarna var man inte intresserade av. De hade man dessutom stängt in i ett ghetto vid Tibern femtio år tidigare. Att de själva skulle undersöka katakomben var det inte tal om. De hade också annat att tänka på, inte minst hur de skulle överleva bakom de höga murarna.

Efter Bosio dröjde det ända fram till slutet av 1800-talet och början på 1900-talet innan intresset för de judiska katakomberna vaknade. Då hittade man flera och började gräva ut och rita kartor. Allvarlig forskning kom inte igång förrän efter andra världskriget då israelska och amerikanska universitet satte judendom och judisk historia på schemat. Att studier av de judiska katakomberna även skulle öka kunskapen om de kristna katakomberna tänkte man kanske inte på, men det ena gav det andra och idag vet man mer även om dem, bland annat att de användes samtidigt som de judiska och inte senare som man tidigare trott.

Både judar och kristna började begrava i katakomber på 100-talet efter Kristus. Var judarna begravt sina döda tidigare vet man inte, men det är inte särskilt troligt att de gjorde som romarna och brände, det ingår inte i den judiska traditionen. För de kristna var det också viktigt att de blev jordbegrava. De skulle igenom skärselden innan de kom till Paradiset och då måste kroppen vara hel.

Men även fler och fler så kallade hedningar började begrava i stället för att bränna på den här tiden, och i den judiska katakomben Vigna Randanini finns ett par rum som troligen först används av hedningar och därefter av judar. Väggarna är dekorerade med fåglar och girlanger och i ett av taken finns en hednisk gudinna. Frågan varför judarna behöll de här dekorationerna har rests många gånger, ett svar är att de förmodligen inte brydde sig om det. De tog helt enkelt inte så allvarligt på bildförbudet!

Det finns sex judiska katakomber i Rom, fyra större och två mindre. Besöker man t ex Porta Portese, Roms stora loppmarknad, ja då trampar man på Monteverde, den största av de judiska katakomberna. Det ligger också en under Villa Torlonia, Mussolinis tidigare palats.

Den enda judiska katakomb man får lov att besöka är Vigna Randanini strax intill Via Appia, de andra har antingen rasat ihop eller är för farliga. Men inte ens i Vigna Randanini är det lätt att komma ner. Den ligger på privat mark och besök måste bokas i förväg. Den saknar också elektricitet och utan ficklampa ser man ingenting.

För judarna var katakomberna enbart begravningsplatser. De samlades inte där för att be eller fira gudstjänst som de kristna. För övrigt är det en skröna att de första kristna gömde sig i katakomber. Däremot användes de ibland av förföljda judar under andra världskriget, men det är en helt annan historia.

De judiska katakomberna består precis som de kristna av långa gallerier. De flesta gravar är så kallade ”loculus”, det vill säga rektangulära och följer väggarna på båda sidorna i korridorerna. För det mesta finns det plats för flera ”loculi” ovanpå varandra. Några gravar är så kallade ”kochim”. De har huggits rakt in i väggen och har ibland plats för två personer. Kochim är hebreiska och liknande gravar har hittats i Israel. Det hände också att judarna lade de döda i sarkofager, men dem kan man inte se i katakomberna. De finns på museum i Rom.

Gravarna har slutits till med tegelstenar. Ibland satte man marmorplattor med namn och symboler utanpå. En del finns kvar i katakomberna, men de flesta finns i Vatikanens Museum. På det Judiska Museet i Rom har man bara kopior.

Inskriptionerna är antingen på grekiska eller på latin. Några är på latin men med grekiska bokstäver. Hebreiska och arameiska saknas nästan helt. Det betyder inte att judarna hade glömt hebreiskan, men den användes bara i synagogorna. Till vardags pratade de antingen grekiska eller latin, förmodligen mest grekiska eftersom de flesta inskriptioner är på grekiska. Grekiska var ett vanligt språk i Rom, framför allt bland fattiga och nyinvandrade från de östra Medelhavsländerna.

Symbolerna är judiska. Den sjuarmade ljusstaken är den vanligaste, men även Torarullar, citroner och olivkvistar återkommer ofta. För att karakterisera den avlidna använde man ord  som ”oskyldig, ren, rättfärdig, välsignad och lärd”, något som inte alls förekommer i de kristna katakomberna.

Ibland kan man se vilka yrken de avlidna hade haft. Där finns t ex både lärare, skådespelare och skrivare, ett viktigt arbete i de judiska församlingarna. Några blev dessutom karakteriserade med att de ”känt stor kärlek till den judiska församlingen eller den judiska läran”. Även ålder och uppdrag som ledare för församlingen finns ingraverade.

Precis som på alla andra begravningsplatser så finns det också rörande bevis på kärlek mellan man och hustru och mellan föräldrar och barn. Det var sorg och saknad då som nu. Där finns inget skryt, ingenting som skulle imponera på omvärlden. Katakomberna var inte heller utflyktsmål eller något som skulle visas upp för besökare.

Det finns judiska katakomberna även på andra håll i Italien, men det var i Rom de flesta judar bodde. Det var också en relativt stor grupp, cirka 40 000 vid vår tidräknings början. I katakomberna kan man se att de var organiserade i elva synagogor. Ingenting tyder på att medlemmar i samma församling begravde i samma katakomb. De begravde där det fanns plats.

Det verkar inte heller som om judarna var en isolerad grupp. De använde i alla fall samma hantverkare och samma verkstäder som andra i Rom när de köpte sarkofager och marmorplattor. Även ”kvarglömda” oljelampor visar att de handlade i samma affärer. Men man gick förmodligen då som nu till dem som var bäst och billigast, och i Rom fanns verkstäder som masstillverkades sarkofager. Judiska sarkofager ser precis likadana ut som kristna sarkofager. Det enda som skiljer är inskriptioner och symboler.

Katakomberna slutade användas på 400-talet efter Kristus. Men de kristna katakomberna glömdes aldrig helt bort, bland annat för att de besöktes av pilgrimer under den tidiga medeltiden. De judiska däremot försvann ur minnena. Man visste inte ens om att de existerade, åtminstone inte i kristna kretsar. Inte förrän Antonio Bosio mer än 1000 år senare tände sin lykta och klättrade ner i en av dem. Då vändes ett nytt blad i både judisk och kristen historia.

Text och foto: Sonia Schlossman
www.romajudaica.nu