Det var 1602 och Antonio Bosio, katakombernas Columbus, kallades till en vingård strax utanför Rom. Ägaren hade sett ett underligt hål i marken och Bosio, som ägnade sitt liv åt att leta efter katakomber, tände sin lykta och klättrade ner. Och vad fick han se? Jo, en judisk katakomb! Tecknen var entydiga, den sjuarmade ljusstaken, Torarullarna och judiska namn.

Detta var inte lämpligt, det visste han. Det skulle inte heller uppskattas av kyrkan, snarare tvärtom. Vad skulle han göra? Det enklaste hade varit att lägga ett lock på alltsammans och låtsas som ingenting. Men Bosio var en ”äkta” vetenskapsman och när hans stora verk, Roma Sotterranea, (Roms underjord) publicerades 1632, tre år efter hans död, hade han även beskrivit den judiska katakomben. Dock med tillägget att ”inga kristna var begravda bredvid judarna och att inga kristna gravar blivit smittade eller profanerade av judar eller hedningar”.

Varför var Bosios upptäckt så olämpligt? Jo, det här var mitt under motreformationen och katolska kyrkan kämpade med näbbar och klor mot den framväxande protestantismen. Att hitta martyrgravar var ett sätt att visa att det var katolicismen och ingenting annat som var den äkta kristendomen. Judarna var man inte intresserade av. De hade man dessutom stängt in i ett ghetto vid Tibern femtio år tidigare. Att de själva skulle undersöka katakomben var det inte tal om. De hade också annat att tänka på, inte minst hur de skulle överleva bakom de höga murarna.

Efter Bosio dröjde det ända fram till slutet av 1800-talet och början på 1900-talet innan intresset för de judiska katakomberna vaknade. Då hittade man flera och började gräva ut och rita kartor. Allvarlig forskning kom inte igång förrän efter andra världskriget då israelska och amerikanska universitet satte judendom och judisk historia på schemat. Att studier av de judiska katakomberna även skulle öka kunskapen om de kristna katakomberna tänkte man kanske inte på, men det ena gav det andra och idag vet man mer även om dem, bland annat att de användes samtidigt som de judiska och inte senare som man tidigare trott.