IN HATE WE TRUST
http://www.israelartiklar.com/articles/267/1/IN-HATE-WE-TRUST/Sida1.html
Kid Kumlin
Jag är bildkonstnär och poet. Jag bor på Kumlingården i Ingatorp, Småland. Behandlingen av det judiska folket har varit och är en plåga för mig. Denna vidriga orättvisa med bihang av lögner lämnar mig ingen ro Något av min levnadsteckning kan Du se på min hemsida http://www.kidkumlin.se Av Kid Kumlin
Publicerad på 07/21/2007
Elisabeth Ohlson Wallins vandrande utställning
"In hate we trust"
har kommit till Eksjö Museum
Försök till recension
\"In hate we trust\"
Elisabeth Ohlson Wallins bildsvit på Eksjö Museum skapar exakt den vidriga reaktion som är avsikten.
Texten utanför galleriet varnar oss för att gå in i det mörker som omger bilderna, men tänker jag, hur skall jag kunna ta del av livet, om jag så fruktar mörkret, och går in.
Vi är sex goda vänner som tillsammans beträder trösklarna till den bildsvit som både oroar och förskräcker.
Jag kan inte annat än beundra hennes fotokonst, där mörker och skuggor dras in över offren, och vi själva står som förstelnade åskådare utan att kunna ingripa.
Jag tycker mig höra en opera av Richard Wagner kasta sig över oss, för att plötsligt tystna, när huvudet skiljs från kroppen i en av de blodigaste
bilderna.
Det är som om Johannes Döparen kliver in i rummet. Hans liv slocknade just på detta sätt genom erotikens undertoner.
Denna hängivenhet, nästan \"besatthet\" till bilden är fysisk och typisk för Elisabeth Ohlson Wallin. Det är som om hon är en del i den, som om hon själv sticker kniven i oss, i förtvivlan över människors oförmåga att känna som hon.
I en av bilderna ligger en vacker yngling med dödshot ristat på en papperslapp i sin hand. Vid hans bädd står ett lamm.
I tanken färdas jag till det felfria lammet som i det Gamla Förbundet, med fullbordan i det nya, slaktades varje år för våra synder.
Mina tankar går till det judiska folket, som genom Hitlers förödande röda blodskors tilläts offra 6 miljoner judar.
Här ser vi hur rödklädda kardinaler på avstånd godkänner, hur en kvinna blir våldtagen av dessa hakkorsprydda män.
Hatet, denna destruktiva låga, får aldrig komma oss så nära, att den bränner bort vårt ansikte.
Människan, så underskönt skapad till avbild av skaparen själv, varför måste hon vandra så ensam, så övergivet. Hur skall hon någonsin hitta hem, tänker jag, i det självlysande mörker som omger henne. Hur skall hon någonsin förstå, att den som kränker livet blir själv kränkt.
Till sist, för mig finns inga oäkta barn, oavsett på vilket sätt som konceptionen skett.
Kärleken har sin egen väg, men äktenskapet är reserverat för man och kvinna.
När vi kommer ut ur mörkret har bilderna säkerligen berört oss på olika
djup. För den som är van att läsa bildens språk ligger smärtan inbränd under huden.
Kid Kumlin/bildkonstnär/poet
Elisabeth Ohlson Wallins bildsvit på Eksjö Museum skapar exakt den vidriga reaktion som är avsikten.
Texten utanför galleriet varnar oss för att gå in i det mörker som omger bilderna, men tänker jag, hur skall jag kunna ta del av livet, om jag så fruktar mörkret, och går in.
Vi är sex goda vänner som tillsammans beträder trösklarna till den bildsvit som både oroar och förskräcker.
Jag kan inte annat än beundra hennes fotokonst, där mörker och skuggor dras in över offren, och vi själva står som förstelnade åskådare utan att kunna ingripa.
Jag tycker mig höra en opera av Richard Wagner kasta sig över oss, för att plötsligt tystna, när huvudet skiljs från kroppen i en av de blodigaste
bilderna.
Det är som om Johannes Döparen kliver in i rummet. Hans liv slocknade just på detta sätt genom erotikens undertoner.
Denna hängivenhet, nästan \"besatthet\" till bilden är fysisk och typisk för Elisabeth Ohlson Wallin. Det är som om hon är en del i den, som om hon själv sticker kniven i oss, i förtvivlan över människors oförmåga att känna som hon.
I en av bilderna ligger en vacker yngling med dödshot ristat på en papperslapp i sin hand. Vid hans bädd står ett lamm.
I tanken färdas jag till det felfria lammet som i det Gamla Förbundet, med fullbordan i det nya, slaktades varje år för våra synder.
Mina tankar går till det judiska folket, som genom Hitlers förödande röda blodskors tilläts offra 6 miljoner judar.
Här ser vi hur rödklädda kardinaler på avstånd godkänner, hur en kvinna blir våldtagen av dessa hakkorsprydda män.
Hatet, denna destruktiva låga, får aldrig komma oss så nära, att den bränner bort vårt ansikte.
Människan, så underskönt skapad till avbild av skaparen själv, varför måste hon vandra så ensam, så övergivet. Hur skall hon någonsin hitta hem, tänker jag, i det självlysande mörker som omger henne. Hur skall hon någonsin förstå, att den som kränker livet blir själv kränkt.
Till sist, för mig finns inga oäkta barn, oavsett på vilket sätt som konceptionen skett.
Kärleken har sin egen väg, men äktenskapet är reserverat för man och kvinna.
När vi kommer ut ur mörkret har bilderna säkerligen berört oss på olika
djup. För den som är van att läsa bildens språk ligger smärtan inbränd under huden.
Kid Kumlin/bildkonstnär/poet