Media och Israel

Trots sin ställning som den enda fungerande demokratin i Mellanöstern fortsätter svensk och europeisk media att spy galla över staten Israel. Sverige har på en relativt kort tid gått från att ha varit ett land med Israelvänner på många poster i samhället, allt ifrån våra riksdagspolitiker till kassabiträdet i ICA affären runt hörnet, till att ha blivit ett av de länder med sämst inställning till landet Israel.  Tage Erlander, socialdemokratisk statsminister (1946-1969), hörde t.ex. till de som stod upp för Israels bildande och under statens första år stadigt stod vid dess sida.

Hur kommer det sig då att svenska folkets negativa inställning till Israel har eskalerat så pass markant de sista åren? Frågar du mig lades grunden för detta, liksom många andra negativa saker, under åren Olof Palme och hans regering styrde Sverige. I ett land som i princip har haft samma styrande parti i 80 år formar oundvikligen både media och samhället i stort av det styrandes partiets åsikter och värderingar. Sverige har också de senaste åren gått i främsta led för att ge personer med en ytterst negativ syn på staten Israel framstående positioner i svensk media. Som exempel på detta kan nämnas Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein eller Jan Guillou som är kolumnist på samma tidning. TV-programmet Tredje Världen som för ett par år sedan sändes i SVT, som ytterst blygsamt föreställer sig själv som ett fritt och opolitiskt bolag, hade uppenbara antiisraeliska tendenser och sågs också av många som rent antisemitiskt, vilket resulterade i ett antal anmälningar av programmet.

Också i många andra Europeiska länder syns antiisraeliska tendenser i tidningar och tv. I Dokument utifrån den 13 oktober (2005) sändes en fransk dokumentär som på svenska döpts till Jihads jungfrur. I den får vi bland annat följa Hanadi Jaradet som blev den sjätte kvinnliga palestinska självmordsbombaren. Hanadi sprängde sig själv och 21 oskyldiga israeler till döds på restaurangen Maxims i Haifa. Haifa är den stad i Israel som brukar användas som exempel på samförstånd mellan Israeler och araber. Också restaurangen Maxims, som ägs av en jude och en arab, är en symbol för att samförstånd mellan de två folken är möjligt och i allra högsta grad också genomförbart. Det var just detta som Hanadi och den palestinska terrororganisationen Hamas som stod bakom henne, ville attackera. Vad som också kan nämnas är att Hanadis far, som var svårt cancersjuk, hade beviljats cellgiftsbehandling i just Haifa, en behandling som skulle genomföras av judiska läkare. Det som var slående med denna dokumentär var att det franska dokumentärteamet uppenbarligen försökte släta över, i viss mån t.om. rättfärdiga, det oförlåtliga brott som Hanadi genomfört. Istället för att intervjua israeler som förlorat sina nära och kära i denna attack visades palestinska polismän som berättade om hur den så hemska israeliska armén saboterat deras radioförbindelser. Och liksom alla andra program visades den nu så berömda  “muren” och gråtande palestinier fick berätta om hur jobbigt det är att vänta en timme i en israelisk vägspärr, vilket det förmodligen också är. Vad jag vill framföra är däremot att dokumentärens skapare vill lägga skuldbördan på staten Israel och dess agerande i konflikten med palestinierna. Om detta agerande får man tycka vad man vill, men att oskyldiga israeliska medborgare skall straffas för det är helt åt skogen. Frågan jag ställer mig är om det franska dokumentärteamet håller med.

Även om man som relativt insatt i konflikten enkelt upptäcker massmedias knep för att svartmåla Israel bör man agera och säga ifrån varje gång det sker. Faktum är att en stor majoritet av Sveriges och övriga Europas befolkning inte är vidare insatta i konflikten utan deras kunskap om vad som sker i Israel kommer till stor del just ifrån massmedia. Och detta får konsekvenser. Riksdagsmän i Sverige har lagt fram förslag om en bojkott av staten Israel, i insändare i våra större tidningar har debattörer jämfört Israel med nazisterna. Kan vi påverka media till att ge en sannare och mer neutral bild kommer också detta få konsekvenser. Ett svenskt folk som är mer positivt inställd till staten Israel.

Jag påstår inte att alla anställda inom media medvetet gör sitt bästa för att påverka människor till att ta ställning för en viss sida i Mellanösternkonflikten. Vad jag däremot säger är att väldigt många nyhetsinslag, dokumentärfilmer och nyhetsartiklar framställer Israel som en stor buse utan respekt för människoliv eller demokratiska värderingar. Man spelar på folks känslor och utmålar palestinierna som de förtryckte och lidande och israelerna som bovarna i dramat.

Som summering vill jag återigen upprepa mitt budskap om att säga ifrån när massmedia rapporterar på ett felaktigt sätt från Mellanösternkonflikten. Vi måste också själva våga stå upp och stå raka i ryggen för staten Israel och dess rätt till att försvara sig mot terrorism. Om detta sker tror jag att vi kan skapa en situation där vi kan se både positiva och negativa inslag om både israeler och palestinier i svensk media, såsom det borde vara!
 
Gustav Sandgren