Medelålders Israelit Att juden Saulus på Damaskusvägen blev den kristne Paulus har länge varit den gängse bilden. Det är dags att revidera den.
Att juden Saulus på Damaskusvägen blev den kristne Paulus har länge varit den gängse bilden. Det är dags att revidera den.
Detta är något som i århundraden intresserat teologer. Den gängse bilden har varit att juden Saulus där fick skåda ljuset – kristendomen - och förvandlades till den kristne Paulus. Denna bild har så vävts in i kyrkans DNA att inte förrän tidigt 1900-tal börjar den att ifrågasättas, även om det skulle dröja till efter andra världskriget innan kritiken fick något genomslag.
Några citat: ”I början av 100-talet transformeras Jesusrörelsen och kristendomen som vi känner den idag uppstår som en icke-judisk religion, där judisk identitet är oförenlig med att vara kristen.”
”Kristendomens definitiva motsats är inte, som man skulle kunna tro, grekisk-romersk religion, utan judendomen. Det som började som en judisk messiansk rörelse har på relativt kort tid – under hundra år – utvecklats till en religiös rörelse som i allt väsentligt kontradikterar sitt ursprung.”
”I slutet av 1800 talet kan man något tillspetsat säga, att det kulturella klimatet med avseende på judendomen präglas av att Luther teologiskt visat att judendomen är dömd till undergång. Baur har med hjälp av Hegel vetenskapligt bevisat kristendomens absoluta företräde framför judendomen, och den rasbiologiska forskningen har förklarat judarna underlägsna den ariska rasen.”
Han citerar även en brittisk forskare Claude Joseph Goldsmid som 1914 publicerar en essä ”The Genesis of the religion of St. Paul”, där han utifrån sina kunskaper om rabbinsk judendomen ifrågasätter den gängse bilden av Paulus: ”Mot bakgrund av de insikter han hade om rabbinsk judendom framstod påståendet att Paulus skolats i en judisk tradition som stod nära den rabbinska, som fullständigt obegripligt.”
”Till sitt folk har han gett sin dyrbaraste gåva, Torah, i syfte att bereda dem glädje och för att hjälpa dem att fullgöra sin kallelse att vara ett heligt folk.”
Man brukar i vissa sammanhang betona vikten av att göra upp med sitt förflutna – frågan är om det inte är hög tid att den kristna traditionen gör upp med Paulusbilden och djupast antisemitismen. Utan att här gå närmare in i detaljer så präglades det tredje och fjärde århundradet av stora spänningarna mellan Rom och de troende, mellan judar och messiastroende före detta hedningar. Det handlade både om religiösa, sociala och politiska spänningar och omvälvningar, inte minst det sista stora upproret mot Rom, bar Kochba-upproret som slogs ned år 135, då det judiska inflytandet praktiskt taget försvann på alla områden inom Romarriket.
När sedan Roms kejsare Konstantin år 318 bekänner sig till den kristna tron och upphöjer den till Romarrikets statsreligion är det tämligen uppenbart att han gör det utifrån politiska motiv. Han vill ena sitt imperium som håller på att falla sönder och de kristna hade blivit en viktig faktor att räkna med. Det är också uppenbart att han inte gör en omvändelse på det sätt som Skriften säger, nämligen att göra upp med sitt hedniska förflutna, utan det är känt att han fortsatte med sin soldyrkan ända fram till sin död.
Inom Romarrikets gränser fanns en mängd olika religioner, och soldyrkan hade blivit mycket populär vid denna tid. Kejsar Konstantin bidrog starkt till sammanblandningen mellan dyrkan av solen och kristendomen, vilket avspeglas framförallt i de katolska kyrkorna. Bland annat så placeras oblaten i den katolska mässan i en ”sol”, i den s k monstransen, där oblaten sedan tillbeds som Kristus. Det var alltså genom Konstantin och det kyrkomöte i Nicaea som han sammankallade till år 325, som starkt bidrog till blandningen mellan kyrkofädernas avjudafierade kristendom, hellenistisk filosofi [Platon och Aristoteles] och olika hedniska religioner. De 318 biskopar som infann sig till historiens första kyrkomöte utgjorde bara en mindre del av de som fanns. En biskop vid denna tid var inte detsamma som en nutida biskop, då var de bara en enda församlings ledare. Det fanns mer än tusen biskopar vid denna tid. Det var alltså en minoritet som kom till Nicaea och ingen med judisk bakgrund fanns representerad.
Detta blev ett långt utvik. Det utgör dock en nödvändig bakgrund eftersom kyrkomötet i Nicea lade grunden till den kristendom vi känner idag, en kristendom som tog avstånd och rensades på allt som uppfattades som judiskt. Den nya antijudiska religion som då tog mer fast form skulle inte ha godkänts varken av Paulus eller någon annan apostel. De apostlar som Yeshua [Jesus] utvalde föddes som judar, levde som judar och dog som judar. Den undervisning som Paulus ger handlar mycket om hur den frälste hedningen, som nu inte längre räknas som hedning, skall kunna leva tillsammans med de frälsta judarna. Det handlar inte om att avjudafiera tron, utan om att den före detta hedningen blir en del av Israels folk och delar tron på judarnas Messias.
Syftet med lagen – Torahn - är närhet, intimitet och helighet. Det var därför som den Evige gav sin dyrbara gåva – Torahn till sitt folk Israel. Det judiska folket är föräldrarna, värdfolket till de nya ”hednagrenar” som genom Yeshuas försoning ympas in i det äkta olivträdet. Hans blod är lösen såväl för juden som för hedningen. Därför tackar vi den Evige för Paulus tjänst som visar hur ickejuden får del av de förbund och löften som getts till Israels folk. Paulus visar hur vi skall leva i den enhet som Yeshua möjliggjort: Ett folk, en tro. Jude och ickejude sida vid sida som lever i den tro som Paulus brev handlar om, biblisk Judendom.
Låt oss därför rensa ut alla felaktiga föreställningar som kyrkofäderna och reformatorerna gett oss och leta oss tillbaka till vår tros sanna rötter. Är de antisemitiska kyrkofäderna dina fäder eller har du din identitet i Israels folk? Det är hög tid att lämna styvfäderna och gå tillbaka till den religion som vår Herre och frälsare Yeshua har, den bibliska judendomen. Där finns våra rötter och våra fäder. Vilken identitet har du?