En gripande dagbok.  En ung 13-årig flicka, Eva Heyman, skrev under några vår-
månader  en dagbok, som klart visar hur fasorna växte under den korta tid
då hälften av judarna i Ungern, ca 400 000, dödades eller deporterades.
I den sista dagboksanteckningen, skriven den 30 maj skriver Eva: ” Kära dagbok ,
jag vill inte dö. Jag vill leva ” Trots att Eva gasades ihjäl i Auschwitz lever
hon idag i mångas hjärtan, tack vare att hennes tankar är bevarade till eftervärlden.

 
Detta är Eva Heyman, ett av de tre barn, som står i fokus för de ceremonier som hålls den 27 i Nissan på Yad Vashem och är direkt riktade till ungdomar. Anledningen till att man valt just Eva är att hon efterlämnade en dagbok, som är mycket mogen och innehållsrik för att vara skriven av en 13-årig flicka. Delar av dagboken finns på olika sidor i databasen och kan vara nog så svåra att hitta utan hjälp.

Delar av Evas dagbok har jag sett tidigare i flera böcker, både i svensk och engelsk version. Den engelska, som är mest omfattande fann jag i John Biermans bok om Raoul Wallenberg. Den översatte jag för många år sedan och har läst högt i bussar och i skolor i samband med minnesdagen för Förintelsen. Speciellt intressant var det i en femteklass, där barnen fick illustrera vad de hörde och göra en utställning av sina teckningar. Naturligtvis finns dagboken i min dator och är lätt att sända till den intresserade.
De senaste tiden har jag funnit många artiklar på nätet, som gett mig en bakgrundskunskap som är mycket intressant och som jag vill ge vidare.

Storyn bakom Eva Heymans dagbok

Eva bor enligt dagboken i Varad, en förkortning av Nagyvarad hos sina morföräldrar. Hennes föräldrar är skilda och modern, Agnes, i dagboken kallad Agi, har gift om sig med Bela Zsolt, en känd skribent , som  dessutom är  mycket politiskt aktiv.
Agi och hennes man, dagbokens morbror Bela, lyckas enligt en rumänsk hemsida fly från Varad, men kan inte ta Eva med sig. Eva deporteras istället till Auschwitz, där hon tack vare sin enorma livsvilja lyckas överleva ett halvt år, innan hon på Mengeles order gasas ihjäl. Mamman hamnar så småningom i Bergen Belsen, där hon befrias av engelsmännen.  Hon återvänder till Varad, för att söka efter sin dotter.
 
Hon får kontakt med sin före detta hemhjälp, som Eva gett sin hemliga dagbok till. Agi ( Agnes Zsolt) upplever skuldkänslor och säkert kamp. Hon vill ge ut dagboken, men upplever troligtvis att det finns tankar, som är för privata. När dagboken kommer ut 1948 är antagligen vissa detaljer borttagna, men tillräckligt många är kvar för att fånga intresset. Agi får aldrig se dagboken i tryck, eftersom hon inte orkar leva.
Dagboken översätts senare till hebreiska och är den första bok, som behandlar de ungerska judarnas öden, som hamnar i Yad Vashem. Att den lagts ut på hemsidan är ett stort tacksägelseämne och en utmaning.

 Här följer ett utdrag ur dagboken

Eva Heymans dagbok, skriven i Varad, 31 mars - 10 maj 1944

31 mars 
Idag utfärdades en order, att judar måste bära en gul stjärna. När mormor hörde det, blev hon hysterisk. Vi måste tillkalla en doktor, som gav henne en spruta. Nu sover hon.

Agi (Evas mamma), ville ringa efter doktorn, men morfar berättade att judiska telefoner var beslagtagna. Ända tills idag har Agi talat med Budapest varje dag och nu...    De tar också ifrån judarna deras affärer.
Jag vet inte vem som skall se till att barnen får mat, om de vuxna inte får arbeta.

1 april.
Idag är det aprilskämtens dag. Vem skulle jag vilja lura? Vem tänker på sådant nu?
Kära dagbok. Snart skall jag gå till Anikos hus. Jag skall ta med mig min kanariefågel i buren. Jag är rädd att Mandy kommer att dö om vi har henne hemma. Alla tänker på annat och jag är rädd om henne. Hon är en så fin fågel.  Bara jag närmar mig buren, börjar hon sjunga.

7 april .
Idag kom de för att ta min cykel. Jag ställde till en stor dramatik. Nu är det över. Jag skäms över hur jag uppträdde inför poliserna. Jag kastade mig ner på golvet och höll om bakhjulet och skrek till poliserna;
” Fy skäms! Att ta en cykel från en flicka! Det är stöld!”
En av poliserna blev missnöjd. ” Att en judisk flicka kan ställa till en sådan
komedi, för en cykel. Inget judiskt barn får längre äga en cykel ”
Jag tror att den andra brydde sig om mig. ”Du borde skämmas, kollega”
” Har Du ett stenhjärta? Hur kan Du tala på det viset till en så vacker flicka?”
Sen strök han mig över håret och lovade att ta vara på cykeln. Han gav mig ett kvitto och sa att jag inte skulle gråta. Efter kriget skulle jag få tillbaka cykeln.

20 april
Varje dag stiftar de nya lagar. Idag tog de från oss all vår utrustning. De tog symaskinen, radion, telefonen, och min kamera.

Agi sa, att hon skulle bli glad, om de endast tog saker och inte folk. Hon har rätt. Jag kan till och med få en Zeiss-Ikon kamera, när jag är gammal nog för att arbeta, men mor eller morfar kan inte ersättas.

Stackars morfar. Nu kan han inte gå till apoteket. Han ser på mor på ett så underligt sätt, som om han säger adjö till henne.

Agi säger till honom: Se inte på mig som om vi håller på att säga adjö. Mitt hjärta brister. Agi önskar att få ha sin far för alltid. Jag förstår henne. Jag önskar att vi alla skall få leva.

1 maj.
Kära Dagbok. Från och med nu, föreställer jag mig att jag drömmer. Vi började packa våra saker i just den kvantitet som Agi läste på notisen. Jag vet att det inte är en dröm, men jag kan inte tro det Vi får lov att ta med oss våra sängkläder, men vi vet inte när de kommer, så vi kan inte packa dem. Jag är upptagen hela dagen med att göra kaffe till morbror Bela. Mormor dricker konjak. Ingen säger något. Jag har aldrig varit så rädd

5 maj 
Nu är vi inte längre hemma utan i ett ghetto. Tre dagar väntade vi att de skulle komma och ta oss. Jag är fortfarande en alltför liten flicka, för att tala om vad jag kände, när vi väntade.

Mellan en order och nästa kunde Agi skrika att vi förtjänade vad vi fick, eftersom vi var som djur som väntade på att slaktas.

De två poliserna, som kom, var inte ovänliga. De tog bara Agis och mormors vigselringar från dem. Agi kunde inte få av sig sin ring. TILL SLUT FICK MORMOR AV HENNE RINGEN. Sen checkade de bagaget. De sa, att vi inte fick ta ngt av läder ”Det är krig nu och soldaterna behöver läder”

En av poliserna såg att jag hade en liten guldkedja; den, som jag hade min dagboksnyckel i. ” Vet Du inte att Du inte får bära ngt som är gjort av guld?
Det finns ingen privat judisk egendom längre. Allt tillhör nationen”.

När ngt togs ifrån oss, försökte Agi låtsas att det inte gjorde ngt. Hon ville inte låta poliserna förstå, att det berörde oss, när vi miste våra ägodelar. Men denna gång bad hon poliserna att jag skulle få behålla kedjan. Hon började gråta och sa:  ”Herr inspektor, var snäll och säg till Era kolleger, att jag aldrig bett om ngt, men nu ber jag att detta barn skall få behålla denna guldkedja. Ni ser ju att hon har sin dagboksnyckel i den ”

”  Det är omöjligt”, sa polisen. ” I ghettot kommer ni att bli checkade igen. Jag behöver inte denna guldkedja eller ngt annat som vi tagit från Er. Men jag vill inte ha några problem. Jag är en gift man och min hustru väntar ett barn”. Jag gav honom kedjan

Kära dagbok. Det mest fruktansvärda hände när vi kom i dörren. Där började morfar gråta för första gången. Från dörren kunde vi se trädgården och den har aldrig varit så vacker.  Jag kommer aldrig att glömma morfar, där han stod och tittade ut i trädgården, skakande av gråt. Det fanns också tårar i morbror Belas ögon. Och mormor hade blivit en så gammal kvinna. Hon gick ut genom dörren, som om hon var drucken.

När det blev mörkt låg vi på våra madrasser. Jag låg nära Marica och tro det eller ej ! Vi var lyckliga Det låter underligt, men vi var här tillsammans, alla i världen, som vi älskade.

Vi valde Maricas mamma, tant Klari, till att ta ansvaret för vårt rum. Alla måste lyda henne. Hon talade i det mörka rummet och fast jag nästan sov, förstod jag att det var viktigt att vi höll allt rent och att vi tänkte på varandra.

10 maj.
Vi har varit här fem dagar, men det känns som fem år. Jag vet inte var jag skall börja, för det har hänt så många förfärliga saker, sen jag sist skrev. För det första så är muren färdig och ingen kan komma ut eller komma in.

.... Från och med idag är vi inte  i ett ghetto utan i ett ghettoläger.

På varje hus har de satt upp ett anslag som talar om vad vi inte får göra. Strängt taget är allt förbjudet, men det värsta är att bestraffningen för allt är DÖDEN. Det finns ingen skillnad. Bestraffningen för den svåraste försyndelse och den obetydligaste är DÖDEN. Det står inte att straffet gäller oss barn, men jag tror att det gör det.

Varje gång tänker jag: Detta är slutet. Det kan inte bli värre. Sen finner jag ut, att det är möjligt för allt, att bli värre, mycket, mycket värre. Tills idag har vi haft mat, och nu finns det inte ngt att äta. Tidigare fick vi åtminstone  gå på ghettots insida, nu får vi inte lämna huset.

14 maj.
Vi får inte se ut genom fönstret men vi får fortfarande HÖRA
Marica och jag hörde glassförsäljarens klocka på andra sidan muren. Jag tycker om glass och jag måste säga att jag tycker bättre om den glass som säljs på gatan än den som säljs i affär. Naturligtvis vet jag inte om det är den glassförsäljare, som brukade komma till oss, men det finns endast två glassförsäljare i Varad. Kanske det är han och kanske han är ledsen därför att hans kunder är bakom en mur.

17 maj.
Jag skrev i Dig, visst gjorde jag det, kära dagbok, att varje olycka kan följas av ngt, som är ännu värre. Du ser hur rätt jag har. POLISERNA TROR INTE ATT JUDARNA HAR LÄMNAT ALLT VÄRDEFULLT IFRÅN SIG. De säger att de förmodligen gömde ngt eller grävde ned det eller lämnade det till några arier för förvaring.

Till exempel!Vi deponerade mormors juveler hos Juzti, det är sant. Nu kommer de till ghettohusen och hämtar upp folk, nästan alla är rika och tar dem till Drehers ölfabrik. De slår dem, tills de talar om var de gömt sina ägodelar. Jag vet att de slår dem förfärligt eftersom Agi hör skriken i sjukhuset. Nu är alla rädda att de skall hämtas till Dreher och bli slagna

18 maj 
Sista natten kunde jag inte sova. Jag hörde vad de vuxna talade om. De sa, att folk inte enbart blev slagna i Dreher utan också fick elektriska chocker. Agi skrek när hon berättade det. Om det inte varit hon som berättat det, hade jag trott att det var en mardröm. Agi sa, att folk fördes till sjukhuset från Dreher och blödde ur mun och öron och några hade mist tänderna eller hade så svullna fötter att de inte kunde stå.

Kära dagbok, Agi berättade också vad de gjorde med kvinnorna, saker som det är bäst att jag inte skriver ned i Dig, saker som jag saknar ord för att beskriva. Jag hörde också att i ghettot finns det många som begår självmord. I ghettoapoteket finns det gott om gift och morfar ger giftet till gamla, som ber om det. Morfar säger också att det vore bäst om han själv tog cyanid

12 maj
Idag sa de att varje familjeöverhuvud skulle till Dreher, så morfar måste gå. Hemska skrik kom från Dreher. Hela dagen spelade en grammofon samma bit ”Det finns bara en flicka i världen”. Dag och natt fyllde oväsendet från sången ghettot. När grammofonen stannar för ett ögonblick, så hör vi skriken.

Agi försöker trösta mig genom att säga, att det går så bra för ryssarna i kriget att vi kanske inte blir deporterade till Polen. Agi tror att vi kommer att föras till en plats någonstans i Ungern, där vi kan få arbeta på fälten. Det är snart dags för skörd och alla bönder är i armén. Jag önskar att Agi hade rätt.

20 maj
Kära dagbok. Nu har slutet verkligen kommit. Ghettot har delats in i block och vi kommer alla att bli tagna härifrån.

30 maj 
Polisen framför huset, den polis, som farbror Bela, kallade för den ”vänlige polisen” kom till oss och sa, att han ville lämna polisyrket, eftersom det han såg på järnvägsstationen inte var mänskligt. De stuvade in 80 personer i varje vagn och allt de gav dem var en spann vatten, för så många människor. Men det värsta var att de låste vagnen

Kära dagbok, jag vill inte dö. Jag önskar leva, även om jag blir den enda personen, som är kvar här.  Jag kommer att vänta på krigsslutet i en källare eller på ett tak eller på ett hemligt ställe. Jag skulle till och med låta polisen som tog mjölet ifrån oss, låta kyssa mig, bara de lät mig leva. Nu ser jag att den vänlige polisen har låtit Mariska komma in. Jag kan inte skriva mer. Tårarna rinner från mina ögon. Jag måste skynda mig till Mariska.