En gripande dagbok.  En ung 13-årig flicka, Eva Heyman, skrev under några vår-
månader  en dagbok, som klart visar hur fasorna växte under den korta tid
då hälften av judarna i Ungern, ca 400 000, dödades eller deporterades.
I den sista dagboksanteckningen, skriven den 30 maj skriver Eva: ” Kära dagbok ,
jag vill inte dö. Jag vill leva ” Trots att Eva gasades ihjäl i Auschwitz lever
hon idag i mångas hjärtan, tack vare att hennes tankar är bevarade till eftervärlden.

 
Detta är Eva Heyman, ett av de tre barn, som står i fokus för de ceremonier som hålls den 27 i Nissan på Yad Vashem och är direkt riktade till ungdomar. Anledningen till att man valt just Eva är att hon efterlämnade en dagbok, som är mycket mogen och innehållsrik för att vara skriven av en 13-årig flicka. Delar av dagboken finns på olika sidor i databasen och kan vara nog så svåra att hitta utan hjälp.

Delar av Evas dagbok har jag sett tidigare i flera böcker, både i svensk och engelsk version. Den engelska, som är mest omfattande fann jag i John Biermans bok om Raoul Wallenberg. Den översatte jag för många år sedan och har läst högt i bussar och i skolor i samband med minnesdagen för Förintelsen. Speciellt intressant var det i en femteklass, där barnen fick illustrera vad de hörde och göra en utställning av sina teckningar. Naturligtvis finns dagboken i min dator och är lätt att sända till den intresserade.
De senaste tiden har jag funnit många artiklar på nätet, som gett mig en bakgrundskunskap som är mycket intressant och som jag vill ge vidare.

Storyn bakom Eva Heymans dagbok

Eva bor enligt dagboken i Varad, en förkortning av Nagyvarad hos sina morföräldrar. Hennes föräldrar är skilda och modern, Agnes, i dagboken kallad Agi, har gift om sig med Bela Zsolt, en känd skribent , som  dessutom är  mycket politiskt aktiv.
Agi och hennes man, dagbokens morbror Bela, lyckas enligt en rumänsk hemsida fly från Varad, men kan inte ta Eva med sig. Eva deporteras istället till Auschwitz, där hon tack vare sin enorma livsvilja lyckas överleva ett halvt år, innan hon på Mengeles order gasas ihjäl. Mamman hamnar så småningom i Bergen Belsen, där hon befrias av engelsmännen.  Hon återvänder till Varad, för att söka efter sin dotter.
 
Hon får kontakt med sin före detta hemhjälp, som Eva gett sin hemliga dagbok till. Agi ( Agnes Zsolt) upplever skuldkänslor och säkert kamp. Hon vill ge ut dagboken, men upplever troligtvis att det finns tankar, som är för privata. När dagboken kommer ut 1948 är antagligen vissa detaljer borttagna, men tillräckligt många är kvar för att fånga intresset. Agi får aldrig se dagboken i tryck, eftersom hon inte orkar leva.
Dagboken översätts senare till hebreiska och är den första bok, som behandlar de ungerska judarnas öden, som hamnar i Yad Vashem. Att den lagts ut på hemsidan är ett stort tacksägelseämne och en utmaning.

 Här följer ett utdrag ur dagboken

Eva Heymans dagbok, skriven i Varad, 31 mars - 10 maj 1944

31 mars 
Idag utfärdades en order, att judar måste bära en gul stjärna. När mormor hörde det, blev hon hysterisk. Vi måste tillkalla en doktor, som gav henne en spruta. Nu sover hon.

Agi (Evas mamma), ville ringa efter doktorn, men morfar berättade att judiska telefoner var beslagtagna. Ända tills idag har Agi talat med Budapest varje dag och nu...    De tar också ifrån judarna deras affärer.
Jag vet inte vem som skall se till att barnen får mat, om de vuxna inte får arbeta.

1 april.
Idag är det aprilskämtens dag. Vem skulle jag vilja lura? Vem tänker på sådant nu?
Kära dagbok. Snart skall jag gå till Anikos hus. Jag skall ta med mig min kanariefågel i buren. Jag är rädd att Mandy kommer att dö om vi har henne hemma. Alla tänker på annat och jag är rädd om henne. Hon är en så fin fågel.  Bara jag närmar mig buren, börjar hon sjunga.

7 april .
Idag kom de för att ta min cykel. Jag ställde till en stor dramatik. Nu är det över. Jag skäms över hur jag uppträdde inför poliserna. Jag kastade mig ner på golvet och höll om bakhjulet och skrek till poliserna;
” Fy skäms! Att ta en cykel från en flicka! Det är stöld!”
En av poliserna blev missnöjd. ” Att en judisk flicka kan ställa till en sådan
komedi, för en cykel. Inget judiskt barn får längre äga en cykel ”
Jag tror att den andra brydde sig om mig. ”Du borde skämmas, kollega”
” Har Du ett stenhjärta? Hur kan Du tala på det viset till en så vacker flicka?”
Sen strök han mig över håret och lovade att ta vara på cykeln. Han gav mig ett kvitto och sa att jag inte skulle gråta. Efter kriget skulle jag få tillbaka cykeln.