Minnesdag för Förintelsens offer i Domkyrkan, Göteborg  - lördagen den 27 januari 2007

Annelie Enochson

Mina damer och herrar, kära överlevande

Vi samlas här idag för att minnas och hedra dem som förintades i en av de mörkaste perioderna i människans historia. Just denna dag den 27 januari 1945 befriades Auschwitz . Hela världen fick genom de allierades intåg i detta av nazisternas största koncentrations och förintelseläger ta del av de fruktansvärda konsekvenserna av nazisterna systematiska massmord.

Omkring 6 miljoner judar dödades och cirka en miljon romer, funktionshindrade, zigenare och andra dödades  i nazismens förintelseläger. Vi hedrar deras minne, men har inte samlats här bara för att minnas; vi har ikväll samlats för att visa att det finns människor som är redo att kämpa för att detta INTE skall kunna ske igen

Jag är stolt och glad över det svenska initiativet att hedra Förintelsens offer. Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag i Sverige och sedan 2005 har FN deklarerat denna dag som en internationell minnesdag över Förintelsens offer.

I dessa dagar inser vi vikten av att hålla historien vid liv, att hedra offren, att berätta och åter berätta om Förintelsen för att inte glömma och för att förhindra att historien återupprepas igen. I en tid av ökad historierevisionism, fundamentalistisk islamism, och antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter. Mörka krafter som förnekar Förintelsen. Mörka krafter där judehatet florerar. Mörka krafter som förenas i det gemensamma målet att bekämpa judar och staten Israel som står som symbol för det judiska folket.

I december 2006 var det en stor Förnekelsekonferens i Iran där man samlat historierevisionister från hela världen med ett syfte att förringa och förneka Förintelsens omfattning.   Ökända förintelseförnekare från hela världen med den franske antisemiten Robert Faurisson i spetsen deltog som så kallade ”experter”. Men tyvärr var även Sverige representerat och deltog genom en svensk gymnasielärare som till vardags undervisar på Åsö gymnasium i Stockholm. I två riksdagsfrågor  till utbildningsministern och utrikesministern ifrågasatte jag om det verkligen är acceptabelt att en så uttalad förnekare till Förintelsen som denna läraren i fråga, kan tillåtas att verka på ett kommunalt läroverk efter att ha deltagit på den iranska Förintelsekonferensen. Denna veckan meddelades det att läraren har fått sluta sin tjänst. Konferensen kring Förintelsens förnekande i Iran är en skymf mot hela den civiliserade världen, och har rättmätigt fördömts av företrädare från demokratier världen över. Det har genomförts många massmord i världens historia, men inget så grymt, så organiserat, så blodtörstigt som Förintelsen och inget så väl dokumenterat.

Det är därför glädjande att vi idag här i Domkyrkan har överlevande ibland oss. Så länge det finns överlevare från Förintelsen som berättar om sina upplevelser så kommer inte antisemitismen att helt blomma ut och jag vill uppmana er alla överlevare att fortsätta berätta och dokumentera era livshistorier. Det är ni som är ögonvittnen och framtiden behöver era historier!

I riksdagen har vi ett monument över Raoul Wallenberg som är gjord av Lenkhe Rothman . Monumentet heter ” Att minnas – den goda gärningen”. I en glasmonter i ett hörn finns stenar från de skyddade husens gator och ljusstakar från olika platser i Budapest. Enligt judisk tradition har alltid ljusstakar följt högtider och tacksägelser för under som skett och räddning av liv som mirakulöst inträffat.

När jag visar skolklasser runt i riksdagen brukar jag alltid stanna till vid detta monument och berätta om Raoul Wallenberg. Inte många vet att han var diplomat under en mycket kort tid i Budapest från juli 1944 till den 17 januari 1945. Enbart ett halvår var han verksam i Budapest men på denna korta tid lyckades han och hans medarbetar rädda tiotusentals människors liv genom skyddspassen och de svenska skyddade husen. Jag brukar alltid avsluta mitt anförande till dessa skolklasser med att säga att det viktigaste var inte att Raoul Wallenberg var på rätt plats vid rätt tillfälle utan att han också gjorde rätt.

Det gäller oss alla lika mycket idag  - att göra rätt  -  det är att bekämpa antisemitismens var den än dyker upp, att göra rätt  - det är att visa sin solidaritet med de överlevande och deras familjer, att göra rätt – det är att fortsätta att berätta om Förintelsen för att det inte skall upprepas igen.

Att göra rätt det är att visa på de goda gärningarnas makt och på så sätt få framtiden att bli en bättre plats för oss alla att leva och verka i!

Tack!